Söndag morgon 6 november strax före klockan nio observerade ett par på Storgatan passerande personer ett starkt eldsken från gavelfönstren i den av fröknarna Elomir och Ellinor Björklund tillhöriga fastigheten. Den ene av iakttagarna, turligt nog överkonstapel O. Werner, förstod genast vad som var på färde, och med tanke på de gamla damerna, som bodde i huset, skyndade han genast till brandstället, medan alarm samtidigt gavs från annat håll. Elden spred sig med en nästan ofattbar hastighet, och endast med stor svårighet och risk lyckades herr W, från den brinnande bottenvåningen rädda ut den bortåt nittio år gamla fröken Elomir Björklund. Konstapel Herman Nilsson lyckades med hjälp av konstapel Alarik Burman rädda fröken Ellinor Björklund, som bodde i övervåningen. Herr Nilsson klättrade nämligen utan betänkande uppför en stupränna, sönderslog fönstret till fröken Ellinors sovrum, grep tag i den nästan vettskrämda gamla damen och förde henne ut på den av herr Burman anskaffade stegen, där denne tog emot. Fröknarna Björklund fördes över till det mitt emot belägna apoteket. En duktig bragd, värd att ihågkommas. Söndagen den 6 november brann fröknarna Björklunds hus.

I undre våningen fanns vidare inrymd fru Selma Wahlströms manufakturaffär, samt en lägenhet, bebodd av fru Hanna Häggner, med söner och döttrar, varjämte bröderna Häggner hade sin försäljningsbutik av bleck- och kopparvaror inredd vägg om vägg med fru Wahlströms affär. Ur fru W.s affär räddades det mesta av lagret, varemot Häggnerska affären och däri förvarat lager blev svårt ramponerat. Framför det brinnande huset på Storgatan 40 står järnhandlare Carl Gustafson och redaktör Ernst Karlinder. Brandmannen är ingenjör Carl Hallin. Elden spred sig, som nämnts, med oerhörd fart och inom ett par minuter stod även Häggnerska bostadslägenheten i ljusan låga. Intet som helst kunde räddas därifrån, och de innevarande hunno ej ens få kläderna på sig utan nödgades skynda ut, nästan i nattdräkt. Bland den som först skyndade att skaffa hjälp var herr Axel Häggner, som ilade efter en slangkärra, ytterligt tunnklädd och med bara fötter i snö och is. Inom kort slogo lågorna genom taket mot skyn. Brandkåren presterade ett duktigt och energiskt släckningsarbete, men detta till trots lyckades man endast klara fasaden åt Storgatan i något så när skapligt skick. Invändigt blev fastigheten i det allra närmaste förstörd, och allt lösöre blev lågornas rov. Björklundska lägenheterna torde ha rymt gamla antika möbler och andra inventarier av ganska högt värde. Dessutom gingo åtskilliga burfåglar förlorade. Oaktat eldhärden överöstes av väldiga vattenmassor blev släckningsarbetet mycket långvarigt. Elden fann god näring mellan sågspånen i trossbottnarna och blossade stundom upp på nytt. Sålunda måste brandmanskapet senare flera gånger ingripa, för att kväva de girigt kvardröjande flammorna. Elden torde ha uppkommit därigenom att en vedbrand under eldning i ett av rummen på nedre botten i Björklundska lägenheten fallit ur kakelugnen och genast antände diverse brännbara ämnen i kakelugnens omedelbara närhet. Fröken Elomir Björklund har ännu ej kunnat höras, men en del vid eldhärden funna kökssaker synas giva vid handen att hon, sedan elden varsnats, sökt med dessas hjälp kväva lågorna. Såväl fastigheten som däri olika ägare tillhöriga inventarier, voro försäkrade, delvis åtskilligt under värdet. Den härjade fastigheten torde knappast kunna ånyo iståndsättas.